going down memory lane
jag är tillbaka, jag måste vara fjorton år, kan till och med ha fyllt femton men jag är här. vi sitter utanför skolan en måndagskväll, det är ungdomskväll med öppet café med tv-spel och öppen gympasal. inne i jympasalen håller de där tuffa killarna på med breakdance, de har bjudit in ett gäng från alvesta som skulle vara värsta grejen. vi brukar sitta och titta på när de dansar men nu, nu sitter vi utanför. min mobiltelefon ringer och jag svarar, känn basen, i bilen, i stereon, i kroppen...
nu är vi istället i simhallen, eller rättare sagt, i gympasalen i simhallen. det är sen höst och vinterjackan har åkt på. överallt är det fullt med folk, inne och ute, i ljuset och i mökret. jag hör en massa hojtande ifrån apladalen. det börja röra sig inåt och vi ska snart gå in vi med, men vi ska bara ta den sista klunken från blandningen i petflaskan. därefter så går vi in, ställer oss längst fram närmst scenen. vi nynnar med i låtarna vilket ni märker och sträcker ut micken, jag rappar nu med och känner mig störst i världen för en sekund. runt omkring så studsar alla upp och ner... om du tror att du kan steppa så kom fram, försök men du är nog för långsam...
är nu vi i varberg, det är påsk och c har precis blivit bestulen på sin mobiltelefon men vi skrattar i alla fall. han som snodde den var ju ändå snygg liksom. vi hade inga bekymmer överhuvud taget. vi cyklar sakta tillbaka mot campingen, förbi kyrkogården där tbc-smittade ligger och vrider på sig. vi stannar några min för att visa vår respekt samtidigt som vi tycker det är otroligt spännande att gå på en kyrkogård efter midnatt och under en blodröd fullmåne. vi hamnar hemma i stugan igen, pratar om kvällens händelser. vi sätter på skivan och lyssnar innan vi ska somna. jag börja slumra in men så förstörs allt av att c sätter på lasse stefanz... det funkar bara inte. så vi sätter på den gamla skivan igen...
detta är tre minnen som jag inte har tänkt på flera år men som känns att det hände igår. allt på grund av en låt, vilket gav en hel skiva, vilket gav ett helt liv. det är sjukt men grymt att musik kan göra detta...
skivan: Fattaru - fatta eld
nu är vi istället i simhallen, eller rättare sagt, i gympasalen i simhallen. det är sen höst och vinterjackan har åkt på. överallt är det fullt med folk, inne och ute, i ljuset och i mökret. jag hör en massa hojtande ifrån apladalen. det börja röra sig inåt och vi ska snart gå in vi med, men vi ska bara ta den sista klunken från blandningen i petflaskan. därefter så går vi in, ställer oss längst fram närmst scenen. vi nynnar med i låtarna vilket ni märker och sträcker ut micken, jag rappar nu med och känner mig störst i världen för en sekund. runt omkring så studsar alla upp och ner... om du tror att du kan steppa så kom fram, försök men du är nog för långsam...
är nu vi i varberg, det är påsk och c har precis blivit bestulen på sin mobiltelefon men vi skrattar i alla fall. han som snodde den var ju ändå snygg liksom. vi hade inga bekymmer överhuvud taget. vi cyklar sakta tillbaka mot campingen, förbi kyrkogården där tbc-smittade ligger och vrider på sig. vi stannar några min för att visa vår respekt samtidigt som vi tycker det är otroligt spännande att gå på en kyrkogård efter midnatt och under en blodröd fullmåne. vi hamnar hemma i stugan igen, pratar om kvällens händelser. vi sätter på skivan och lyssnar innan vi ska somna. jag börja slumra in men så förstörs allt av att c sätter på lasse stefanz... det funkar bara inte. så vi sätter på den gamla skivan igen...
detta är tre minnen som jag inte har tänkt på flera år men som känns att det hände igår. allt på grund av en låt, vilket gav en hel skiva, vilket gav ett helt liv. det är sjukt men grymt att musik kan göra detta...
skivan: Fattaru - fatta eld
Kommentarer
Trackback