i magins anda

Vem ville inte leva i en magisk värld när man var liten? då magin flödade överallt. Jag kommer ihåg att jag ville kunna trolla och få fram djur såsom den goda fén kan i  Disneys Askungen. Jag drömde mig ofta bort till främmande länder där jag mötte på både det ena och det andra, jag har slagits mot onda drakar och jättar. Jag har klarat mig ur många fällor som häxor la ut för att fånga mig. 

Idag har varit en filmdag som har gått i magins tecken. Det var inte så att jag planerade det i förväg utan det var ödet (?!?!) som fixade det. 

Dagens första film blev Polar Express som handlar om en pojke som tappat tron på jultomten. Alla bevis pojken tagit fram går emot att tomten finns. De tomtar han ser är antingen fejk eller maskindrivna. Men på julaftons natt så vaknar han av buller utanför huset. Han springer ut och där står ett tåg som går till Nordpolen, pojken hoppar på och framför honom väntar ett äventyr han aldrig kommer att glömma. Jag tycker att detta är en mysig julfilm och när jag ser filmen så vill även jag tro på tomten igen.


Film nr två heter The Devil's Arithmatic med Kirstin Dunst och Brittany Murphy i rollerna. Dunst spelar en judisk tjej på 90-talet som totalt ointresserad om släkten och judarnas historia. Hon tvingas med till släkten och på sermonimiddag, under middagen så ska hon gå och öppna en dörr. När hon gått ut genom dörren så har hon helt plötsligt flyttats tillbaka till Polen 1941. Nu får vi följa henne och hennes kusin Murphy från det att de blir tillfångnatagna av nasisterna och deras tid inne på ett koncentrationsläger. Jag kommer ihåg att jag såg filmen för många år sedan men att jag knappt kom ihåg den så kände jag att det var dax att se den igen. Då jag tycker att den är lite väl krystad och klyschig på vissa ställen så bär den även med sig ett viktigt budskap. 
   

Till den tredje filmen så hade lina kommit. Då vi ville uppleva lite barndomsminnen så satte vi på Astrid Lindgrens Kalle Blomkvist - Mästerdektetiven lever farligt. För dom som inte vet så handlar filmen om Kalle Blomkvist och hans vänner och om "kriget" mellan röda och vita rosen, där de slåss om stormumriken. Vita rosen har gömt stormumriken i ladan bredvid herrgården och Eva-Lotta måste ta honom till ett säkrare ställe. Men istället för en härmlös lek så blir hon vittne till ett mord som begåtts och då inte polisen kommer någonstans i utredningen så blir det upp till Kalle Blomkvist och hans vänner att lösa det istället. Magin över detta var väl mina barndomskänslor som kom fram igen som dom gör vid de filmer som jag kommer ihåg som barn.


Nu hade även becca kommit och film nummer fyra sattes igång. Nu var det dags för en gammal Hasse & Tage-film, nämligen Äppelkriget. Filmen handlar om hur det tyska bolaget Deutschneyland tillsammans med svenska politiker vill förvandla Änglamark från att vara naturskönt och fridfullt till ett kommersiell nöjespark med bl.a flygplats och skyskrapor. Några av byborna börja ana trubbel och beslutar sig för att göra allt för att stoppa projektet för att kunna bevara miljön som den är. Till sin hjälp har de både djur och övernaturliga väsen till sin hjälp. Jag visste att jag någon gång för mycket längesen hade sett filmen men då var jag nog så liten, det var faktiskt bara en scen som hade satt sig i huvudet på mig. FIlmen var väldigt underhållande och det var roligt att se så många av dåtidens skådespelartalanger. Såg bl.a Jan Ohlsson, som senare blev Emil i Lönneberga, och Martin Ljung som även spelar Jocke med kniven i Pippi Långstrump på de sju haven.


till den sista filmen hade lina gått hem för att sova. På svenska heter den Den Magiska Leksaksaffären och på engeska heter den Mr. Magoriums Wonder Emporium. Som ni hör på namnet så handlar det om en magisk leksaksaffär och de anställda. Om att ha tron på att det magiska finns runt omkring oss, det gäller bara att öppna ögonen och känna det och att faktiskt ha viljan till det magiska. Jag önskar att jag hade haft en leksaksaffär som mr. Magorium, eller i alla fall att det skulle ha funnits en i värnamo när jag växte upp. Jag hoppas även på att jag fortfarande kommer ha kvar mitt barnasinne när jag är 40+. För det gäller att kunna glädjas för det lilla som många barn gör. Vuxna glömmer ofta bort detta.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback